digitalrastplats

Detta inlägg är kopierat från Arbetarbladet 2007-05-06
Efter att ha hängt med lite i den senaste debatten måste jag ändra rubriken bl.a, är "frun" rädd att behöva släppa sponsorbilen? En annan fråga efter att ha läst "brevet" är, brukar hon alltid berätta för sina praotjejer vem hon är gift med? Skryyyyta...
Visst fasen ska karln ha besked, för han har gjort sitt och mer ändå för Brynäs varumärke. Meeeen låta frun skriva ett snyftbrev blir väl lite lustigt...

Sanningen om spelet mellan Brynäs och Sjödin

Det är i dag man ska skämmas över att vara brynäsare. För 16 år sen träffade jag min man. För 16 år sen såg jag min första hockeymatch. Han tyckte det var helt otroligt, att jag som växt upp i Gävle aldrig hade varit på Gavlerinken! Jag minns inte vilka de mötte, och jag minns heller inte vilka som vann, men jag minns känslan än i dag. Den där värmen som spred sig i kroppen. Och det var inte för att jag var kär - fast det var jag! Det var mer en känsla av samhörighet, det att alla människor som satt där ville samma sak som jag, en stolthet över dom där vita figurerna på isen. Min Brynäsanda var född! Efter den dagen förändrades mitt liv, jag fick snabbt lära mig några regler; som spelare ifrågasätter man aldrig tränaren - han är lika med gud, och som fru håller man tyst och anpassar sig. Efter sju år utomlands blev längtan efter några år i Brynäs, innan det var för sent, för stor. För att inte tala om min längtan! Efter familj och vänner - längtan hem. För oss båda var valet ganska enkelt - Brynäs. Ekonomiskt sett var det inte det bästa valet och det blev inte några år - det blev åtta. Åtta år med både ris och ros. Livet i Gävle är hårt när man ska spela kvalserien. Många har synpunkter och alla vet bäst, men killarna på isen vet bara en sak. Bit ihop och vinn - det finns inget annat. Vissa känner det mer än andra, vissa vet vad som står på spel, medan andra åker hem till sitt när säsongen är slut. En del har också bättre betalt än andra, så är det överallt. Som utlänning har man mer betalt, men man ska även prestera mer. Det fick jag lära mig i Schweiz där pressen var hög på min man. Jag är, som ni säkert redan förstått, ingen hockeyexpert men jag har sett ett antal matcher under de här 16 åren. Jag kan dessutom läsa och har lärt mig att siffror och statistik är viktigt i den här sporten. Svart på vitt har han varit Brynäs bäste back de senaste åtta åren. Marknadsmässigt värde är svårare att definiera men något säger mig att när jag lämnar min son på dagis och alla småkillar vill vara Sjödda, när mina prao-tjejer suckar ååh när jag berättar vem jag är gift med, och när han själv får hejarop från gubbarna i motionsspåret att det är många år kvar, måste det betyda att han är hyfsat känd. Känd som brynäsare framförallt! I tidningar, i tv, på radion, i klassrum, på mataffärer och sist men inte minst på isen. Grejen med min man är att han tycker verkligen att det är roligt, att spela hockey är fortfarande det bästa han vet! Han är stolt över att representera Brynäs! Det går bra för Brynäs nu, man har en ny arena, ekonomin är bättre, sponsorer finns - vi har en ny ledning och allt ser lovande ut för framtiden. Han har ett roligt jobb som väntar efter karriären, men han har fortfarande mer att ge. Ett år till på isen innan skridskorna läggs undan. Motivationen är på topp och förhandlingar inleds men då börjar det. Sportchefen har redan överskridit budget - det finns inga pengar till en löneförhöjning. Budskapet är klart och tydligt - samma lön som förra året eller inget spel! Konstig förhandling kan tyckas, samt väldigt orättvis när det visar sig att minst fem andra spelare har bättre betalt. Hur kan det finnas pengar till att betala sämre spelare mer i lön? Svaret blir att det är ju hans åsikt att han anser sig vara bättre än dom andra. Dessutom har han sin tjänst, eller hur är det nu egentligen? Det är ju hans tjänst nu - han som sitter och "förhandlar"?! Okej, det gäller att tänka om, det blir några sömnlösa nätter, det måste finnas en lösning. Han erbjuder sig att sänka sin avtalade lön som blivande sportchef för att i stället få en rättvis lön som spelare nu. Dumt kan tyckas men han vill ju så gärna spela ett år till! Den här gången sker förhandlingen direkt med klubbdirektören och han säger blankt nej. Bittert och tungt, men okej, allt har ett slut. Det kanske är dags att inleda en ny fas, men det är då det verkliga hugget kommer. Det blir inte tal om att arbeta som sportchef, han ska börja sälja biljetter! Han anses inte vara kompetent för sin tjänst trots skriftligt avtal, och detta kommer att bestridas rättsligt om så krävs. Han ska utbildas i tre år, och erhålla mindre än hälften av sin avtalade lön under denna tid. Efter det är jobbet som sportchef hans. Ursäkta om jag skrattar nu, och det är det sista jag vill - för vad är det som säger att blir så? Ett nytt avtal eller deras ord kanske? Detta förslag skulle tänkas över under helgen och på måndag klockan åtta ska han ha gjort sitt val. Jag kan bara sitta här bredvid och se hur dom knäcker min man, hur dom tar bort hans framtid och hans stolthet. Efter 14 år i Brynäströjan kan jag bara hoppas att han tar samma beslut som jag - att Brynäsandan har dött. Jag kan ingenting göra, men jag anpassar mig inte längre. Jag håller inte tyst. Inte nu. Inte i dag. För i dag skäms jag över att vara brynäsare. Tina Sjödin